Bevara eller avskaffa nämndemännen?

Publicerad juli 2022

Inledning

Att bli dömd av sina likar, sina medmänniskor, har mycket långa anor i det svenska rättsväsendet. Sedan medeltiden har nämndens roll förändrats från ett bevismedel till en domarroll.¹ Antalet nämndemän har sedermera minskat successivt, men deras medverkan det senaste århundradet har utvidgats till fler domstolar än bara tingsrätter. Olika rättsordningar förankrar den dömande makten hos allmänheten på olika sätt––och det svenska nämndemannasystemet är långt ifrån perfekt. Syftet med denna text är att diskutera ett urval av de argument som uppmärksammats i den allmänna debatten. Därför är det viktigt att ha med sig att denna text inte gör anspråk på att uttömma samtliga frågeställningar.

Inflytande och funktion

Nämndemän och juristdomare har lika rösträtt. Därför kan det vara relevant att belysa sitsens sammansättning vid bedömningen av styrkeförhållandena i rätten. I tingsrätten är nämndemännen i majoritet 3-1 medan juristdomarna är det i nästa instans, hovrätten, med 3-2. Vid lika röstetal väljs den mildaste påföljden, vilket ytterligare understryker nämndemännens inflytande i underrätt.

Frågan om nämndemännens vara eller icke-vara kantas nästintill alltid av medialt uppmärksammade och kontroversiella domskäl från mål i tingsrätten. I februari 2018 frikändes en man från ett åtal för misshandel med bland annat hänvisning till att mannens familj ”verkar vara en bra familj”.²I december 2021 frikändes en ukrainsk medborgare från ett åtal för misshandel av sitt barn med motiveringen att han “inte kan ha förutsatts ha lärt sig hur sådana här frågor ska hanteras i Sverige (…) och därför måste få en marginal i förhållande till föräldrar som växt upp i Sverige.”³ Att underrätternas avgöranden stundtals slagit fel till en sådan grad är anmärkningsvärt, men det är viktigt att sätta det i sitt sammanhang.

Fel ovanliga och överprövas

En felaktig dom är en felaktig dom för mycket. Samtidigt kan det av mediebevakningen framstå som att skandaldomar varigenom nämndemän på högst tvivelaktiga grunder överröstat juristdomaren hör till vanligheterna. Men det stämmer inte. Varje år avkunnas trots allt över 50 000 brottmål med nämnd enligt Domstolsverkets statistik från 2021.⁴

Alldeles oavsett om tingsrätten landar tokigt, eller helt enkelt resonerar på ett föga övertygande sätt, så är det oftast möjligt att överklaga till hovrätt utan att ansöka om prövningstillstånd.⁵ Det räcker att den tilltalade antingen dömts för annat än bara böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det är föreskrivet svårare straff än sex månaders fängelse.⁶ Denna ventil innebär att felaktiga domar i princip aldrig vinner laga kraft och följaktligen får liten praktisk betydelse. Däremot är det förstås en förtroendefråga. Varje felaktig dom eller klandervärt beteende riskerar att urholka allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Få sätter ju trots allt in sig i detaljerna bakom sådana uppmärksammade händelser bortom mediala rubriker.

Insyn, kontroll och förtroende

Nämndemannautredningen noterade i sitt betänkande Nämndemannauppdraget – breddad rekrytering och kvalificerad medverkan (SOU 2013:49) flera argument för nämndemannamedverkan.⁷

1. Bidrar till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna

Nämndemännens medverkan utgör en garanti för att verksamheten vid domstolarna ligger i linje med allmänna värderingar och rättsuppfattningar i samhället.⁸ Men detta kan ifrågasättas. Christian Diesen, juridisk forskare och professor emeritus i processrätt, framför nämligen enligt utredningens referat bl.a. att ”lagar och praxis numera är så utvecklade att det inte längre finns plats för tolkningar grundade på ett allmänt rättsmedvetande.”⁹ Underinstanser är i och för sig inte formellt bundna av prejudikat från högre instans.¹⁰ Men eftersom rättsmedvetandet uttrycks i gällande rätt så saknar nämndemän enligt Diesen möjlighet att frångå det på ett sätt som inte medför att överinstansen med ”stor sannolikhet” ändrar domen. Nämndemän kan alltså i bästa fall fördröja bedömningen som komma skall.

Visserligen finns nämndemän även i hovrätterna, men allmänhetens värderingar och rättsuppfattningar som rättskällorna åsyftar kan enligt min mening anses få mycket begränsat genomslag med hänsyn till rättens sammansättning och gällande omröstningsregler. Förutom att nämndemännen är i minoritet, så får de vid överläggningen ordet sist efter att dels hovrättsfiskalen¹¹ (om det finns en) och dels tre juristdomare har sagt sitt.¹² Tar man beslutsfattande i allmänhet som vägledning, så kan det generellt vara psykologiskt utmanande för enskilda lagfarna ledamöter att ändra fot om det inte på förhand rått osäkerhet eller tillstymmelse till tvivel hos dem. Har man redan tagit ställning i en fråga så är det förstås inte enkelt att gå tillbaka, särskilt inte om den motsatta uppfattningen framförs av en lekman. Men vad gäller de lagfarna domarnas karaktär så är mitt generella intryck att de inte räds för att iaktta det tidigare förhållningssättet, nämligen att vara öppensinnade och inväntande inför andras synpunkter. Sedan fyller talarordningen en medveten eller omedveten funktion, nämligen att nämndemän kan påverkas av tidigare talare både på gott och ont.

2. Tillgodoser medborgarnas intresse av insyn

Allmänhetens förtroende för rättsväsendet kan upprätthållas delvis också genom deras insyn.¹³ Men denna kan problematiseras. Kopplingen mellan allmänhetens förtroende och rättsväsendet som en följd av denna insyn är inte självklar. Eftersom nämndemannakåren inte speglar befolkningen, vilket redogörs för nedan, så kan det argumenteras att det huvudsakligen är representerade befolkningsgrupper som har förtroende som en direkt följd härav. Sedan kan konsekvenserna av insynens tillvägagångssätt diskuteras. Eftersom överläggningarna omfattas av absolut sekretess så saknas det möjlighet att larma om eventuella oegentligheter.¹⁴ Däremot kan nämnas att just partimedlemmar är tänkbart den grupp som har bäst förutsättningar att agera på upplevelser av den allmänna rättstillämpningen för att genom politiken åstadkomma förändring.

3. Bidrar till demokratisk kontroll

En konsekvens av insynen är att folkvalda domare utgör demokratiska kontrollanter. Argumentet är att om rättsordningen skulle ”utnyttjas för andra maktanspråk än demokratiska kan folkvalda domare vara ett skydd för rättssäkerhet och allas likhet inför lagen och (…) i bästa fall hindra statsmakten från att använda domstolarna som maktinstrument”.¹⁵ Tar man det orealistiska scenariot att Sverige framgångsrikt instiftar retroaktiv brottslagstiftning till enskildas nackdel,¹⁶ så skulle nämndemän såsom jag förstår det kunna frikänna den tilltalade, trots att denne enligt gällande rätt är skyldig, på ett sätt som påminner om juryräddning eller engelskans jury nullification. Dock förutsätter det i praktiken att domen inte rivs upp av överrätt och att man inte sannolikt döms för tjänstefel. Men det finns fler motargument.

Förutom att domstolarnas självständighet och domarnas oberoende är grundlagsskyddade, så är företeelsen att domarmakten med anledning av sin klasstillhörighet skulle bekämpa nya reformer och värderingar ett förlegat koncept. Dessutom kan man fråga sig vilka folkvalda domare rättsväsendet kan förvänta sig om antidemokratiska rörelser faktiskt skulle sprida sig i Sverige. Det är ju trots allt den politiska makten på kommunal och regional nivå som väljer nämndemän. Detta kan anses gå stick i stäv med maktdelningsläran.

4. Bidrar till ökad riktighet och höjer kvalitén i avgöranden

En rimlig målsättning är att domstolarnas avgöranden ska kunna förstås inte bara av jurister utan också av allmänheten i stort. Ur detta hänseende fyller nämndemän en ändamålsenlig funktion av att utgöra ett bollplank för juristdomaren. Nyttan är tydlig. Om inte nämndemännen förstår domskälen, hur ska då brottsoffer, gärningspersoner, anhöriga och allmänheten förväntas förstå i de fall juridisk rådgivning inte är nära till hands? Därutöver kan lekmän tänkbart lyfta frågor och iakttagelser som juristdomaren inte nödvändigtvis uppmärksammat. Det är trots allt billigare att komplettera juristdomare med arvoderade lekmän än fler juristdomare.

Politisk utnämning

Även om uppdraget i sig är opolitiskt så väljs nämndemän politiskt. Det är nämligen kommunfullmäktige som väljer nämndemän till tingsrätt, och regionfullmäktige till övriga domstolar, efter nominering av politiska partier representerade i fullmäktige.¹⁷ Här uppstår en motsättning mellan delar av systemets uttalade syften och hur systemet fungerar i praktiken.

Speglar inte befolkningen

Ett syfte bakom nämndemannasystemet är att det ska spegla befolkningen. Det är av detta skäl som det av lag framgår att det vid val av nämndemän ska ”eftersträvas att nämndemannakåren får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön, etnisk bakgrund och yrke”.¹⁸ Men lagstiftarens fingervisning till de politiska partierna har inte fått något genomslag i praktiken, med undantag för könsfördelningen.¹⁹ Medelåldern för nämndemän har stigit till nästan 61 år,²⁰ vilket kan jämföras med riksbefolkningens medelålder om nästan 42 år.²¹ Regeringar har i decennier försökt att föryngra nämndemannakåren inte minst genom särskilda informationsinsatser genom Domstolsverket.²² Dessa försök har gång på gång misslyckats med att vända trenden.²³

Förutom det reella kravet på partipolitiskt medlemskap som redogörs för nedan så kan det möjligtvis också finnas andra flaskhalsar för unga. För det första kan närvaroplikten tänkas komplicera tillvaron. Blir man inkallad så måste man förstås infinna sig i rätten även om det krockar med studierna. Men i praktiken så upplever i vart fall jag att det finns goda förutsättningar att anpassa tjänstgöringens frekvens, längd och placering i samråd med domstolen. Detta innebär dock att långa flerdagarsmål är beroende av pensionärer, som typiskt sett saknar motsvarande åtaganden. Därmed är överrepresentationen av äldre till denna del ofrånkomlig. För det andra så saknar studenter samma förmånliga ersättningsvillkor som anställda, som är berättigade ersättning för inkomstförlust. Grundarvodet är förhållandevis lågt, även om nämndemän i hovrätt och de allmänna förvaltningsdomstolarna regelmässigt får förberedelsearvode. Från och med 2023 höjs i och för sig arvodena något.

Medlemskap är krav

Även om nämndemän väljs politiskt, så finns det inget rättsligt krav på partipolitiskt medlemskap. Tvärtom är målsättningen att rekrytera bortom partipolitiskt aktiva, som ett led i att åstadkomma en allsidig sammansättning. Trots detta så rekryteras nämndemän vanligtvis internt inom partierna.²⁴ Problemet med denna utveckling är att bara en liten minoritet, omkring fem procent av befolkningen eller upp till två procentenheter färre unga under 30 år,²⁵ är medlemmar i ett politiskt parti. Av dessa så är det bara bråkdel av medlemmarna som anser sig vara aktiva i partiet, vilket hos vissa partier i hela eller vissa delar av landet är ett krav.

Av intresse är att sambandet mellan partipolitik och viljan att anta förtroendeuppdrag behandlades av Nämndemannakommittén i SOU 2002:61 avseende kommunala förtroendeuppdrag. Utredningen konstaterade att ointresset att åta sig kommunala förtroendeuppdrag särskilt bland personer i åldersgruppen 18 till 29 år dominerades ”kraftigt” av politiska skäl.²⁶ Förvisso var kommunpolitiken ett starkt skäl, men även partipolitiken var en orsak. Detta återspeglas i hur antalet medlemmar i politiska partier sjunker samtidigt som det politiska intresset att delta ökar.²⁷ Även Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågors senaste rapport med utgångspunkt i den nationella ungdomsenkäten noterar att förhållandevis få unga väljer partipolitiken.²⁸ Mer än hälften uppger att de aldrig skulle bli medlemmar i en politisk organisation, medan en tredje del uppger att de skulle kunna tänka sig det. Sammantaget talar utvecklingen emot ett trendbrott. Nämndemannakåren kan därmed enligt min mening inte förväntas bli tillräcklig allsidig med dagens reella krav på medlemskap.

Att en av flera orsaker till varför unga undviker medlemskap i politiska partier är motviljan att bli förknippad med ett politiskt parti är något jag kan relatera till. Visserligen hade ett medlemskap riskerat att äventyra förtroendet för min roll som moderator i politiska debatter, men sedan finner jag också i likhet med många andra²⁹ det svårt att generellt identifiera mig med ett parti bortom enskilda sakfrågor. Därför är det beklagligt att det nominerade partiets beteckning reservationslöst anges i slutet av valda nämndemäns namn i fullmäktigeprotokollet. Söker man exempelvis på mitt namn på nätet så syns beteckningen jämte mitt namn på förstasidan, vilket felaktigt ger sken av att jag sympatiserar med partiet. Det främjar knappast den yttre frånkopplingen mellan uppdraget och politiken.

Uppdraget cirkulerar inte

En annan uttalad, om än senare tillförd, tanke bakom systemet är att uppdraget ska cirkulera bland medborgarna.³⁰ Regeringen valde däremot att inte införa begränsningar avseende mandatperioder eller ålder. Därför är det inte särskilt förvånande att bestämmelsen fått begränsat om något genomslag. Samtidigt är frågan inte helt självklar.

Å ena sidan motarbetar till längden obegränsat tjänstgörande nämndemän en föryngring av nämndemannakåren och chansen för fler medborgare att få en insyn i rättsväsendet. Å andra sidan finns det ett mervärde i att ha erfarna nämndemän. Liksom de flesta sysselsättningar, så blir man bättre desto mer erfarenhet man hämtar, och nämndemannauppdraget är typiskt sett inget undantag. Förutom den allmänna, relevanta kunskapen om brottmål och rättegången så gagnas särskilt uppsåts- och påföljdsbedömningen av ökad erfarenhet. Detsamma kan sägas om bevisvärdering.

Utbildning

Nämndemän behöver inte vara juridiskt skolade. Expertkunskapen vilar hos juristdomarna. Uppdraget som nämndeman förutsätter dock enligt regeringen kunskaper om ”bl.a. etiska frågor samt sekretess- och jävsbestämmelser”.³¹ Inte minst därför måste nämndemän genomgå en obligatorisk introduktionsutbildning som varje domstol ansvarar för.³²

Men även om juridiken åvilar juristdomarna så har nämndemän också individuell rösträtt och i förlängningen ett ”långtgående” ansvar för rättens avgörande enligt regeringen. Nämndemän har nämligen samma juridiska ansvar för domen som den lagfarne domaren.³³ Dessa två företeelser kan anses motsägelsefulla eller svårförenliga eftersom lika ansvar rimligen måste förutsätta tillräcklig kunskap. Ett tydligt exempel är påföljdsvalet som präglas av en bedömning av brottsgrad, straffvärde och straffmätningsvärde, däribland asperationsprincipen som förenklat är en mängdrabatt vars storlek avgörs i varje enskilt fall. Att hänga med i alla turer är sällan en enkel och lättöverskådlig uppgift. Av särskilt vikt är det grundläggande kravet på likabehandling och ekvivalens, nämligen att lika svåra brott ska ges lika stränga straff, typiskt sett med utgångspunkt i rättspraxis.

Detta intresse av en enhetlig rättstillämpning ska beaktas,³⁴ men kräver tillräcklig erfarenhet eller egen rättsutredning, vilket nämndemän typiskt sett inte har i en tillförlitlig utsträckning enligt min mening. Bedömningen kompliceras ytterligare mot bakgrund av att påföljdsbedömningen syftar till att vara ”nyanserad och allsidig” snarare än ”schematisk och förenklad”.³⁵ Detta rimmar dock väl med att regeringen i mitten på 70-talet underströk att nämndemän kan tillföra ”värdefulla synpunkter” framför allt vid valet av just påföljd.³⁶ Risken är däremot att resonemangen bakom påföljdens precision blir något grumliga eller delvis obefintliga till sin logiska slutledning, vilket i och för sig kan sägas om juristdomarna också i vart fall i den uttryckliga domskrivningen.

Ju närmare toppen av den del av det utdömda fängelsestraffet man vill undersöka är, desto osäkrare blir skälen bakom specifika bedömningen. Frågan om varför man landar i ett visst bestämt antal år och månader i straffvärde är en svår gränsdragning. Även valet att tillämpa en viss uppsättning procentsatser i fallande skala vid tillämpningen av asperationsprincipen är inte helt given. Den exakta gränsdragningen av straffvärdet riskerar sammantaget att av lekmän präglas av en viss grad av godtycke utan förankring i rättspraxis. Därmed kan lekmännens oförutsebarhet vara en källa för bristande rättssäkerhet. Denna risk kan reduceras av att nämndemän tillmäter förtroende till juristdomarens bedömning avseende den närmare precisionen bortom nämndemannens egna ungefärliga bedömning.

Kunskapsunderskottet återfinns också i någon utsträckning i bedömningen av skuldfrågan. Förvisso är den objektiva delen rörande rekvisitbedömningen och förekomsten av rättfärdigande omständigheter förhållandevis hanterbara. Juristdomare brukar typiskt sett utveckla innebörden av rekvisiten för aktuella brottstyper, och det händer att nämndemän får en utskrift av den aktuella lagtexten. Vad som kan vara betydligt klurigare dock är den subjektiva delen avseende uppsåt och täckningsprincipen. Skiljelinjen mellan likgiltighetsuppsåt och medveten oaktsamhet kan emellanåt ställas på sin spets. Har man inte fått en genomgång av distinktionen och inte känner till vad man inte vet så navigerar man blint.

1
SOU 2013:49, s. 102.
2
Solna tingsrätt den 19 februari 2018, mål nr B 3551-15 och se även Svea hovrätts dom den 12 december 2018, mål nr: B 2728-18.
3
Solna tingsrätt den 21 december 2021, mål nr: B 10973-21.
4
Domstolsstatistik 2021. Tingsrätterna avgjorde 121 925 brottmål (tabell 1.1) x 40,4% med nämnd (tabell 1.7) = 49 259 st; hovrätterna avgjorde 11 137 brottmål (tabell 1.9) x 41,9% med nämnd (tabell 1.11) = 4 666 st.
5
Uppenbart felaktiga domar likt de som uppmärksammats i media skulle i vilket fall regelmässigt beviljas prövningstillstånd genom ändringsdispens (RB 49 kap. 14 § 1 p).
6
RB 49 kap. 13 § 1 st.
7
SOU 2013:49 s. 116.
8
Se t.ex. prop. 1982/83:126, s 18 och 1996/97:133, s 29.
9
SOU 2013:49 s 117.
10
Se t.ex. NJA 1994 s 194.
11
En jurist som genomgår domarutbildning efter godkänd notarieutbildning. Överläggningen i hovrätten inleds med att fiskalen stegvis redogör för sin uppfattning om hur målet ska dömas. Fiskalen är ingen ledamot i rätten och har därför ingen rösträtt. I likhet med tingsnotarier så sköter fiskalen tekniken och administrativa uppgifter i rättssalen.
12
RB 29 kap. 1 § 2 st. Även om denna ordning enligt NJ lagkommentaren inte behöver företas för diskussionen under överläggningen som föregår omröstningen, så är den generellt sett en utgångspunkt också för diskussionen.
13
Se t.ex. Ds 1996:40, s. 71, JuU1982/83:32 och 1994/95:JuU 6.
14
OSL 43 kap. 6 § 1 st. 2 p. och 11 §.
15
SOU 2013:49 s. 116.
16
Förbjudet enligt RF 2:10, EKMR art. 7, BrP 5 § 1 st. och EU-stadgan art. 49.
17
RB 4 kap. 5-7 §§ samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (LAFD) 19 och 20 §§.
18
RB 4 kap. 7 § 4 st. 1 men. samt lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (LAFD) 19 § 4 st.
19
SOU 2013:49, s 217 och se även DV rapport 1989:2. Vad gäller könsfördelningen så kan det påminnas att kvinnor tidigare har varit underrepresenterade, se DV rapport 1992:4.
20
Statistik framtagen i juni 2022 av system- och statistikenheten vid Domstolsverket. Medelåldern var 57,2 år 2016-03-01, 59,2 år 2020-03-01 och 60,6 år juni 2022. Notera att detta avser medelåldern för alla nämndemän. Medelåldern i enskilda domstolar kan vara både högre eller lägre.
21
SCB, 2021, Befolkningens medelålder efter kön och år.
22
Prop 2013/14:169 s 22.
23
SOU 2002:61 s 64, SOU 2013:49 s 221 och Långsiktigt nämndemannauppdrag 2016–2019 – Slutrapport (Ju2015/3889/DOM) avsnitt 7.1.
24
SOU 2013:49 s. 221.
25
SCB (2021), Undersökningarna av levnadsförhållanden. Medborgerliga aktiviteter, politik. Andel personer i procent efter indikator, redovisningsgrupp, kön och årsintervall.
26
SOU 2002:61, s 53.
27
SCB (2018), ”Allt färre är medlemmar i politiska partier”, publicerad: 2018-06-04. SOU 2013:49 s. 223.
Det bör noteras att det är svårt att dra slutsatser från de senaste årens nedåtgående siffror med hänsyn till pandemins bidragande effekt. Se ”Medborgerliga aktiviteter, politik efter indikator, redovisningsgrupp och kön. År 2008-2009 – 2021-2021”.
28
MUCF (2021), ”Vilja att förändra – Drivkrafter, hinder och utmaningar för ungas samhällsengagemang”, s 187 f. (se även s 167 ff.).
29
Ibid. s 169 f.
30
SOU 2013:49, s 215.
31
Prop 2013/14:169 s 20.
32
6 a § tingsrättsinstruktionen, 5 a § förvaltningsrättsinstruktionen, 4 a § hovrättsinstruktionen, och 4 a § kammarrättsinstruktionen.
33
Prop 1982/83:126 s 22. Kom också till uttryck i 29 kap. 7 § RB—i den mån nämnden ensam bestämt rättens avgörande—innan nämndemän i tingsrätterna fick individuell rösträtt och bestämmelsen upphävdes.
34
BrB 29 kap. 1 §.
35
Bäcklund m.fl., Brottsbalken (8 juni. 2022, JUNO), kommentaren till 29 kap. 1 § 1 st under rubriken Allmänna grunder för straffmätningen.
36
Prop 1975/76:153 s 45.